Haverdal
Idag har vi haft besök på schemat. Vi har rest omkring som en liten cirkus och visat upp vårt lilla marsvin till bebis. Han är så ofantligt jäkla snäll. Glad och lycklig bara han får vara med.
Just, nu kanske det är lämpligt att berätta vart vi hållt hus de senaste veckorna. Jo, vi är borttvingade från vår egen lägenhet och bo nu lite överallt. Det är så otroligt jobbigt och kommer nog snart att ta knäcken på mig. Just detta att inte ha några prylar. Jag har ingen aning om vart alla mina saker är. Jag som i vanliga fall har noll koll på mina saker har nu tappat det helt. Jag längtar hem. Men jag är otroligt tacksam över att vi har föräldrar som tar emot oss med öppna armar och låter oss bo hos dem. Däremot kan jag säga så mkt som att vårt lilla krypin på 45 kvm snart kommer att vara en våning på 115 kvm.
Anders är bäst. Han fixar och trixar och bygger och står i. Utan honom hade det blivit svårt. Än återstår att se när vi kan flytta hem. Om några månader kanske. Nåja, vill man bo i slott får man bortse från att man mindre bra mo(å)tt. Nähä, rim var kanske inte heller min grej.
Nu sitter vi här inne o kurar i vårt lilla tält. Det ända man hör är hur vinden blåser kring huset (och M kulornas knaster ifrån anders besatta godisätande, samt tvn på volym 10) . Äsh jag skulle försöka vara lite poetisk men det gick inte. Men mysigt har vi det iallafall.
Imorgon ska vi på loppisrunda, jag har bara inte berättat det för Anders än..... då blir det gråt o tandagnissel stamp i marken och darrande underläpp.
Nej detta är inte en av de bilder jag är mest stolt över men jag känner att jag får bjuda på det. Det är jobbigt att leva i kappsäck och det skall synas.
mormor
klätterapa
Eva och Ebbe
Semester katt.
Hej. Tack för din kommentar i min blogg. Den värmde, verkligen! Jag var lite nere igår för då tog läkaren beslutet att gjuta av gipsskenor istället. Vi fick en annan slags vaddering i skorna nu så vi ska testa den först och funkar inte det ska han få skenor. De sitter precis som gipsen gjorde du vet? Hela vägen uppifrån och ner. Så kändes verkligen inte bra igår. Man hoppades väl även lite omedvetet att han inte skulle behöva dem mer. Visst fötterna såg hur fina som helst ut sa doktorn men de vill ju inte bara sluta med behandling ifall det skulle behövas och det förstår vi, vill ju inte heller det. Man vågar inte riktigt chansa liksom. Men nu har vi satt på skorna här idag och ska börja lite smått. Några timmar åt gången på dagarna. Så att det inte blir skav igen. Vi får se. Än så länge är han huur duktig som helst. Säger inte ett ljud. Skönt att han får sova inatt också. De behöver ju vila emellan de små. Hoppas ni får en fin och skön semester!
Kram
