Tandläkaren...
Varför skall detta helvetesfolk finnas? Okej så illa är dom kanske inte privat, men när dom gräver i min mun så önskar jag detta släkte allt ont i världen.
Jag har länge dragits med ett tandproblem av delikat klass. Jo, min visdomstand växer under en annan tand och skapar således hål i de bägge. Dett har jag vetat om i 4 år men hela tiden dragit på att åtgärda för att jag vet att det kommer att bli en smärtsam process.
Jag har under ett antal år gått till en riktigt trevlig och charmig tandläkare här i stan. Jag har för första gången varit nöjd. Hon har däremot tjatat på mig om att jag måste operera i min mun för att åtgärda detta delikata problem. 3 år har hon varit på mig, fixat tider på sjukhus, donat och styrt. Har jag dykt upp på dessa tider? Nej. Varför då undrar ni kanske? Jo, för att kalaset kommer kosta mig mer än vad det smakar(bananlack) och dessutom skrämmer det mig.
Så fick jag åter en kallelse till min tandläkare och jag kunde bara inte gå dit och ännu en gång låta henne påpeka detta. Så, jag skickade lite fint iväg ett mail och sa att jag var sjuk och inte kunde närvara på mitt besök. I smyg hade jag bokat in ett besök hos en annan tandläkare för att få mina tänder kontrollerade. Dessvärre hade min mkt rara tandläkare inte läst mitt mail och ringde således mitt gamla hemnummer där min mor svarade och meddelade att jag inte dykt upp på tiden för att jag bytt tandläkare. Om jag skämdes förut är det inget mot vad jag gör nu. En liten vit lögn sprängdes och blåste splitter över hela mig.
Nåja, jag hade ju fortfarande förhoppningen att min nya tandläkare skulle vara en frälsare. En tandgud. Ack så fel jag fick. In i rummet kommer min tandläkare från barndomen, urmodern till min tandläkarskräck. Hon gräver och drar med den nedrans tandtråden och bannar mig för att jag överhuvudtaget någonsin belastar min tänder med någon form av föda. Inte ens vatten bör möta min emalj om jag vill ha några tänder kvar när jag är 40. Så pågick det, timme efter timme...nåja en halvtimme iallafall. Det fruktade ingreppet var inget min föredetta gulliga rara underbara tandläkare som jag så smutsigt bedragit överdrivit utan jag måste operera och leva med smärta i minst 1 månad. Så imorgon var det dags att återvända för att "se vad man kan göra åt detta frukansvärda garnityr" och som vanligt har jag anmält mig sjuk.
Jag klarar inte mer. Skall jag krypa till korset hos min underbara läkare eller låta monstret få sin vilja igenom för en några hundralappar billigare nota?
HJÄLP MIG!
Jag har länge dragits med ett tandproblem av delikat klass. Jo, min visdomstand växer under en annan tand och skapar således hål i de bägge. Dett har jag vetat om i 4 år men hela tiden dragit på att åtgärda för att jag vet att det kommer att bli en smärtsam process.
Jag har under ett antal år gått till en riktigt trevlig och charmig tandläkare här i stan. Jag har för första gången varit nöjd. Hon har däremot tjatat på mig om att jag måste operera i min mun för att åtgärda detta delikata problem. 3 år har hon varit på mig, fixat tider på sjukhus, donat och styrt. Har jag dykt upp på dessa tider? Nej. Varför då undrar ni kanske? Jo, för att kalaset kommer kosta mig mer än vad det smakar(bananlack) och dessutom skrämmer det mig.
Så fick jag åter en kallelse till min tandläkare och jag kunde bara inte gå dit och ännu en gång låta henne påpeka detta. Så, jag skickade lite fint iväg ett mail och sa att jag var sjuk och inte kunde närvara på mitt besök. I smyg hade jag bokat in ett besök hos en annan tandläkare för att få mina tänder kontrollerade. Dessvärre hade min mkt rara tandläkare inte läst mitt mail och ringde således mitt gamla hemnummer där min mor svarade och meddelade att jag inte dykt upp på tiden för att jag bytt tandläkare. Om jag skämdes förut är det inget mot vad jag gör nu. En liten vit lögn sprängdes och blåste splitter över hela mig.
Nåja, jag hade ju fortfarande förhoppningen att min nya tandläkare skulle vara en frälsare. En tandgud. Ack så fel jag fick. In i rummet kommer min tandläkare från barndomen, urmodern till min tandläkarskräck. Hon gräver och drar med den nedrans tandtråden och bannar mig för att jag överhuvudtaget någonsin belastar min tänder med någon form av föda. Inte ens vatten bör möta min emalj om jag vill ha några tänder kvar när jag är 40. Så pågick det, timme efter timme...nåja en halvtimme iallafall. Det fruktade ingreppet var inget min föredetta gulliga rara underbara tandläkare som jag så smutsigt bedragit överdrivit utan jag måste operera och leva med smärta i minst 1 månad. Så imorgon var det dags att återvända för att "se vad man kan göra åt detta frukansvärda garnityr" och som vanligt har jag anmält mig sjuk.
Jag klarar inte mer. Skall jag krypa till korset hos min underbara läkare eller låta monstret få sin vilja igenom för en några hundralappar billigare nota?
HJÄLP MIG!
Kommentarer
Postat av: Sarha
Måste ju säga att jag förstår dig..dock inte kanske att du sjuk anmäler dig inför varje ingrepp :) men det är ju inte kul! Har själv en jävla tand som ska rotfyllas men jag drar hellre bort den för det kommer göra så satans ont att rotfylla den och priset ska vi inte ens nämna...vad får du betala föresten?? Kram
Trackback
